frida.

Igår fixade pappa en tillfällig cykel åt mig, eftersom han inte "hade tid" att laga min punktering. Han fixade en killcykel. Grannens sons gamla från typ -93. Men jag är inte otacksam, trotts att jag står iförd tajt kjol och en stor väska. Hoppat upp på sadeln som ser ut som en snipig tax och lutar mig fram för att nå styret. Hade någon stått framför mig kan jag gissa att den skulle lägga sig ner på marken och dö av garv. Kände mig urlöjlig. Mina trosor syntes, jag kunde inte cykla normalt för kjolen var snävare än snävast, väskan balanserade jag på styret och håret hängde i ögonen. 500 meter senare fastnar jag i en skruv på cykeln och river upp mina strumpbyxor...
Kände att kvällen skulle bli underbar direkt. Jag var så arg och svor över mig själv och varför jag inte kunde vara liiiiite otacksam och ha stake nog att säga "nej pappa, kolla på min kjol" eller "nej pappa, jag sätter mig inte på den cykeln". Dock är jag så väluppfostrad och skulle aldrig säga något som förnedrade mina föräldrar. Så där var jag, nån dum brud med för liten kjol och trasiga strumpbyxor påväg till Trädgårn på en killcykel. Tessans damcykel stod tack och lov som avbytare i kneippen. Där har vi grejer - damcyklar. Guds gåva.
Plötsligt såg jag ut som en kvinna som gjort sig iordning för en middag på Trädgår'n med en fin vännina.
Vad har jag lärt mig? Släng alla tajta kjolar jag äger!