frida.

En historia om hur artighet lönar sig.
Som ni vet är jag tillbaka på PAUS. Just nu älskar jag det. Har saknat att vara trevlig mot dryga kunder. Helt seriöst. Sätter upp ett mål för mig själv att jag ska få alla surpuppor att klämma fram ett litet leende under tiden jag betjänar dem. Ett pytte smile och jag är nöjd. Det låter töntigt men det är mycket roligare än att irritera sig över de som inte är värd en gnutta avet. Dessutom brukar det vara ganska uppskattat. Men idag hände något oväntat. En ganska ung kille som brukar handla hos oss, alltid hämtsallad, kommer med blytunga steg mot salladsbaren. Skämdes nästan för att jag var på så bra humör men han var en bricka i mitt dominospel. Jag var sådär trevlig som bara en bakom en salladsbar kan vara, skämtade och gjorde bort mig. Det brukar hända, man lär sig skratta åt sig själv. Jag lyckas få honom fnysa fast då på en positiv nivå. Men inget leende. Innan han gick lyckades jag ge honom fel växel och jag vinkar febrilt efter killen med hans tjugolapp. Han skrattar åt mig, tar tjugan, tackar och säger hej då. Jag fortsätter med mina kunder. Två minuter senare när jag lyfter blicken från all sallad har jag en hand med ett kinderägg framför mig. Killen skrattade men sa ingenting. Han gjorde min dag och jag tror jag gjorde hans.