dags att vara riktigt ärlig
Jag älskar er. Det har jag alltid gjort. På alla små vis.
Jag älskar att ha kul! Men jag har bara kul när alla andra har det. Jag är hon som försöker och om jag inte lyckas så slutar jag bry mig. Alltid hon som sätter andra före sig själv, för jag älskar att se er glada. jag älskar att göra er glada. Det fanns en tid då jag var optimisternas optimist och inte godtog att någon tyckte illa om mig. Nu förstår jag att alla inte behöver tycka om mig.
Något jag bryr mig om, ganska mycket det enda jag bryr mig om är ni. Min familj, mina systrar och deras familjer, eddi och mina vänner. Jag skulle ta en kula för er alla. Tro aldrig att jag är borta, tveka aldrig på mig. Det jag gör, gör jag alltid för att jag älskar er.
För en tid sen drabbades jag av "skolan". Helt plötsligt insåg jag hur mycket som jag hade skjutit upp och lagt på mina egna axlar. Självklart vart det för tungt vid en viss mängd. Jag sa ifrån mig det mesta som hade med omgivningen, mitt socialliv, att göra. Jag försökte hålla båda sakerna vid liv, men jag misslyckades. Är det något jag mått dåligt över så är det att jag misslyckades med att finnas där för dom som behövde mig då. Helt plötsligt vart skolan hela min fritid och hela mitt liv. Det är fortfarande. Och det är svårt. Men någon sa till mig att jag måste börja tänka på mig själv. Jag är 18 år och har för tillfället inga drömmar mer än att lyckas tänka på mig själv i 4 veckor till. Många tycker säkert jag är dum och fånig nu som tycker det är svårt att sätta mig själv först men jag har fått det av någon jag älskar hemskt mycket. Min pappa. Snäll mot alla oavsätt vad, ställer ALLTID upp och behandlar alla som sina vänner. Jag har alltid sett upp till hans goda hjärta och alltid velat bli som han. Men jag får ont när jag tänker på hur lite han får tillbaka och undrar om detsamma kommer hända mig.
I och med min dalande skolgång och min "vägg" jag satt upp har jag missat mycket. Många fester, mycke kvalitetstid, en hel hög med pratstunder, säkert ett ton med skvaller men framför allt mina vänner. Jag vet inte ens vad som händer nu!?Vem hånglar med vem? vem har fått körkort? vad händer i sommar? Har du klippt dig? Hur mår ni?
Det var aldrig meningen att bli såhär. Jag har inget att be om ursäkt för men ändå känner jag mig så skylldig. Ja, jag vill att ni ska veta att jag inte glömt er. Tvärt om, tänker på er jämt. Jag behöver skratta, med er!
Nu är det bara 2 veckor kvar, sen är jag redo för skratt. Jag hade tänkt att skratta i en evighet!
Jag älskar er. Det har jag alltid gjort. På alla små vis.
Jag älskar att ha kul! Men jag har bara kul när alla andra har det. Jag är hon som försöker och om jag inte lyckas så slutar jag bry mig. Alltid hon som sätter andra före sig själv, för jag älskar att se er glada. jag älskar att göra er glada. Det fanns en tid då jag var optimisternas optimist och inte godtog att någon tyckte illa om mig. Nu förstår jag att alla inte behöver tycka om mig.
Något jag bryr mig om, ganska mycket det enda jag bryr mig om är ni. Min familj, mina systrar och deras familjer, eddi och mina vänner. Jag skulle ta en kula för er alla. Tro aldrig att jag är borta, tveka aldrig på mig. Det jag gör, gör jag alltid för att jag älskar er.
För en tid sen drabbades jag av "skolan". Helt plötsligt insåg jag hur mycket som jag hade skjutit upp och lagt på mina egna axlar. Självklart vart det för tungt vid en viss mängd. Jag sa ifrån mig det mesta som hade med omgivningen, mitt socialliv, att göra. Jag försökte hålla båda sakerna vid liv, men jag misslyckades. Är det något jag mått dåligt över så är det att jag misslyckades med att finnas där för dom som behövde mig då. Helt plötsligt vart skolan hela min fritid och hela mitt liv. Det är fortfarande. Och det är svårt. Men någon sa till mig att jag måste börja tänka på mig själv. Jag är 18 år och har för tillfället inga drömmar mer än att lyckas tänka på mig själv i 4 veckor till. Många tycker säkert jag är dum och fånig nu som tycker det är svårt att sätta mig själv först men jag har fått det av någon jag älskar hemskt mycket. Min pappa. Snäll mot alla oavsätt vad, ställer ALLTID upp och behandlar alla som sina vänner. Jag har alltid sett upp till hans goda hjärta och alltid velat bli som han. Men jag får ont när jag tänker på hur lite han får tillbaka och undrar om detsamma kommer hända mig.
I och med min dalande skolgång och min "vägg" jag satt upp har jag missat mycket. Många fester, mycke kvalitetstid, en hel hög med pratstunder, säkert ett ton med skvaller men framför allt mina vänner. Jag vet inte ens vad som händer nu!?Vem hånglar med vem? vem har fått körkort? vad händer i sommar? Har du klippt dig? Hur mår ni?
Det var aldrig meningen att bli såhär. Jag har inget att be om ursäkt för men ändå känner jag mig så skylldig. Ja, jag vill att ni ska veta att jag inte glömt er. Tvärt om, tänker på er jämt. Jag behöver skratta, med er!
Nu är det bara 2 veckor kvar, sen är jag redo för skratt. Jag hade tänkt att skratta i en evighet!
Jag älskar er. Det har jag alltid gjort. På alla små vis.
Kommentarer
Postat av: Anonym
o, hon har gjort det igen...stora stsyer gråter! fan jag som ska ut och jobba nu. älskar dig med sis!
Postat av: Anonym
rocka i skolan nu så rockar vi tillsammans på studentveckan sen :)
Trackback
