frida.

Ibland undrar jag hur folk bär sig åt när de står för något de egentligen inte står för. Hur man med rak rygg kan säga något som man inte menar. Hur man kan förändras från att ha varit något att vetkligen stå för. När slår det om? Varför slår det om? Vaknar man en dag och bara är "ny"? Känner man att man inte duger och bara ändrar sig, som att vända på en hand? Jag tror att alla är lite halvschitzo...att alla har minst två viljor inom sig. Jag säger inte att alla är galna nu..mer psykologer för sig själva. I sitt huvud. Har ni inte kommit på er själva när ni tex drog ett "asroligt" skämt och ingen förutom du fattar och skrattar medans något i huvudet skriker IDIOT? Just då känns det ju som personligheten delar sig eller när man tjurar över något så säger rösten "jävla tönt, det här hjälper väl inte".

Men en människa som bara lägger allt som den var åt sidan och sattsar helt på det nya, var den missnöjd med allt den hade? Trivdes den inte i den livssituationen som den befann sig i? Eller var det någon som påverkade?

Just nu har jag ingen slutsats av det här. Det börjar bli sent.. 
God natt<3