frida.

Det känns så konstigt. Allt. Helt plötsligt är jag vuxen, helt plötsligt jobbar jag för en helt annan sak, helt plötsligt bäddar jag sängen. Jag är så förbannat rädd för att känna att jag inte tar vara på tiden (om man nu gör det genom att bädda sängen...), att jag bara slösar bort den genom att bara vara. Men förstå att jag kan göra vad jag vill nu. Så vad fan klagar jag för? Problemet är att jag är så fruktansvärt rädd att bryta mönstret och lämna tryggheten. Jag har redan allt jag behöver men ska jag tänka så, så kommer det aldrig bli något av mig.

Jag är ett panikvrak inombords...det var ju bara fyra dagar sedan jag tog studenten. Ska det vara så svårt att slappna av?