frida.

En gång i tiden var jag en vältränad basketspelare som stolt visade upp mina rutor. Idag hittade jag ett av mina hemmagjorda träningsscheman. Som såg ut ungefär såhär:

Yo MUST do...
- 150 situps/kväll
- 20 armböj/kväll
- springa minst 2 gånger i veckan

Stay away from...
- kakor
- alla sorters godis
- pomme
- nutella
- o'boy

This is OKEY...
- glass
- nötter
- popcorn
- frukt

Jaaa. Jag kan ju börja med att säga att den där "stay away from" inte gick asbra, cus I looooooove söta saker som går att stoppa i min mun. Men den gick okej. Jag åt det verkligen bara när jag var assugen. Inte som nu, nu när jag ser en nutellaburk fluger jag över den. Och jag gjorde verkligen allt det där på mitt schema. Narkoman. Träna var min drog och största glädje. Jag känner att jag saknar något. Jag är inte lika glad och pigg som jag var då. Jag tror inte det har o göra med att jag blir äldre och "måste uppföra mig" så. Jag tror mer på att jag gjorde mig av med något som gjorde min vardag hel. Jag hade något att längta till. Där jag bara behövde tänka på taktiken i spelet och mina vänner och fiender på planen. Jag hade nått att kämpa för, något jag kunde visa att jag var bra i.  Nu tävlar jag bara mot alla andra i ett spel jag egentligen inte har en chans i. Eller har jag? Kanske måste jag bara lägga ner lika mycket tid som jag gjorde när jag älskade spelet, basketen? Lära mig älska det jag gör. Tror jag tappat lite utav den förmågan, att älska det som gör mig glad så att jag kan älska mig själv. Jag får känslan av återfall ibland men övertygar mig själv om att jag kan inte längre, min tid är förbi, jag kan inte börja om och göra det lika bra. Och då vill jag inte. Jag vill vara bra! Jag vill vara bäst på det jag gör. Annars är det skit samma. Nu lyssnar jag på tjejerna som springer en mil på ett träningspass och jag säger "hur fan orkar ni?!" Fast egentligen tänker jag "gud va skönt!". Det är som det blev, men jag kan göra något åt det.