frida.

Veckorna innan skolavslutningen var underbara. Jag verkligen höll mig för att säga "fan vad varmt det är" bara för att jag ville att solen skulle stanna hela sommaren. Jag visste att jag var tvungen att ta vara på den för den försvinner så småningom, som alltid. Jag tog verkligen vara på den och njöt av varje sekund. Men varför ska man behöva känna sig tvungen till att njuta för att man vet att det njutbara kommer försvinna? Ska man njuta så är det för att man vill, man är på ett visst humör som bara ler ett stort njutarsmil. Konstigt nog så har jag bara det humöret just då, när solen lyser på mig. Strödagarna med regn klarar jag av. Ja, jag älskar regn. Men det är inget jag lever av. Regndagarna är vilodagar då man återhämtar sig och tänker. Solen ger så mycket mer. Det är som att bli kär. När solen lyser kan vad som helst korsa min väg för då är jag som blind. Jag ser bara allt bra och ingenting hindrar mig från att göra vad jag vill. Jag skulle fan gifta mig med solen om jag hade chansen. Då skulle vi verkligen tala om leva lycklig i alla sina dagar. Inte ens en Gud skulle kunna beskriva mitt humör när solen står ensam på en klarblå himmel! Men nu? Vart är min sol nu? Måste den svenska sommarn vara en tradition. Iså fall kan den traditionen bara gå och dö. För nu vill jag inget mer en återse min sol.
Vädergubben på TV gör inte saken bättre : "Och ni som hoppas på högtryck får vänta ytterligare, för ett stort lågtryck vandrar in från väst och ger ytterligare ett par dagar av ostadigt väder på många håll." 
Skulle det inte kännas så mycket bättre om metrologerna på TV såg ialla fall lite ledsna ut när dom presenterar en sånhär väderprognos? Tror dom att ett litet falskt leende ska göra folket glada och tänka "Oh, dåligt värder...MEN OJ vilken trevlig man/kvinna som ler så fint!!" Okej om ni tror det så här kommer smällen. NEJ, det hjälper jätte lite. Jätte lite för att det finns folk som min mormor, som hör rätt illa och som tror folk är snälla så fort dom ler. 
Ett litet beklagande och ett litet tal om hopp skulle kännas bättre.
Hur mycket bättre mår man inte av en solig dag i parken/i solstolen/i vattnet osv. än en molnig dag med "ostadigt väder" som binder en från att njuta och ta vara på tiden?
Fy fan för "ostadigt väder"!

Snälla solen kom tillbaka och ta med mitt humör!