frida.

en gång fick jag för mig att jag skulle kunna för en regelbunden blogg, en som andra gillade att kika in på dagligen. jag erkänner att jag till och med lekte med tanken och tänkte längre. mamma och mina systrar fick det att låta så lätt och vem vart inte inspirerad när man fick se kenzas kontoutdrag på 150.000. jag har alltid sett mig själv som någon som kan göra vad som hellst, vad jag än vill. för några veckor sedan lovade jag mamma att jag skulle vinka till henne från röda mattan...sen när jag tänkte lite på det..vad skulle jag vara där? galans höjdpunkt, hon med den finaste klänningen, hon med de dyraste smyckena, hon som kommer i sällskap med den ruskigt rika mannen eller hon som på nått sett bara gled förbi vakterna och vinkade som en töntig bonnläpp till alla ansikten hon kände igen innan någon kom på "vem fan är hon"? jag har faktiskt...ingen aning. men man bryter inte ett löfte.

jag ser mig som hon som lyckas med det jag gör och brinner för. håller i alla trådar och har koll på allt. balanserar och klarar allt utan att trampa snett. vilket bryter mot alla mina nuvarande kunskaper...
men är det inte känslan som avgör vad som kommer hända med oss? vad vi tror om oss själva. om vi går och tänker att vi ska gifta oss rikt...då är det ju större chans att vi gör det istället för att bo i en låda på gatan. man strävar och siktar ju alltid emot vad man vill uppnå. har man då en hög tanke om sig själv måste det vara större chans att man hamnar där uppe än på botten.

jag är slö just nu, mina trådar knyts till knutar och jag snubblar nästan överallt! men jag bryr mig inte...
jag vet att jag kommer ifatt. någonstans vet jag det. jag vet att jag måste kämpa för att komma dit jag vill. men samtidigt så är det en känsla som inte kan släppa mig eller så kan inte jag släppa den. jag kommer lyckas. tanken sitter där och eftersom den vägrar släppa mig så tänker jag hålla kvar. oavsett vad mamma, jag ska vinka till dig!